Om det i samband med ändamålsenligt utförd undersökning, vård eller annan motsvarande behandling inträffar en svår skada som är orimlig i förhållande till utgångsläget, kan den ersättas med stöd av bestämmelsen om oskälighet oberoende av om skadan kunnat undvikas genom annorlunda handlande.

Ersättningsgillheten avgörs utifrån en oskälighetsbedömning. Oskälighetsbedömning görs endast om behandlingen eller vården har orsakat patienten en bestående svår sjukdom, ett bestående svårt handikapp eller död. Svåra sjukdomar och handikapp är tillstånd vars svårighetsgrad motsvarar minst invaliditetsklass 7–8 enligt Social- och hälsovårdsministeriets klassificering.

Vid bedömningen av skadans oskälighet beaktas följande kriterier:

  • svårighetsgraden hos den extra skada som vården orsakat,
  • karaktären och svårighetsgraden hos den undersöktas eller behandlades sjukdom eller skada,
  • patientens övriga hällsotillstånd,
  • skadans sällsynthet,
  • skadans sannolikhet i ifrågavarande enskilda fall.

En skada som står i betydande disproportion till den sjukdom eller kroppsskada som behandlas och till patientens hälsotillstånd i övrigt kan anses vara oskälig på det sätt som avses i patientskadelagen. Ju större denna disproportion är och ju större sammanbrott skadan innebär för patientens hälsotillstånd, desto mer kan det vara fråga om en oskälig skada.

Till exempel bestående neuropatisk smärta som allvarligt invalidiserar patienten och som uppstått till följd av en rutinåtgärd kan bli ersättningsgill med stöd av oskälighetsbestämmelsen. Huruvida den grundläggande sjukdomen fortsätter eller förvärras beaktas inte, utan den oskäliga skadan ska bero på vården.

Däremot ersätts inte ens allvarliga komplikationer om en expert inom hälso- och sjukvården har kunnat förutse risken. En skada kan inte heller ersättas som oskälig skada, om det varit fråga om en sjukdom som utan behandling kan leda till döden eller till ett svårt handikapp.

09.03.2015